han för mig till vatten där jag finner ro

Sjön har varit så stilla och speglat hösten så fint att jag bara var tvungen att ta fram kameran igen! Alla årstider har verkligen något fint med sig. Annars? Livet på strandhem rullar på. På min andakt som jag höll i onsdags så pratade jag om hur tacksam jag är över att livet blivit så fantastiskt bra här på strandhem! Att jag på söndagen, längtar till måndag och ny vecka. Att jag på morgonen när jag vaknar upp i höstmörkret längtar efter en ny dag på strandhem. Hur fantastiskt är inte det? Det fick mig att tänka på att, så har det inte alltid varit. När jag gick i skolan och vaknade på morgonen så ville jag av hela mitt hjärta stanna kvar under täcket. Jag ser det lite som att min skolgång varit som ett långt lopp. När jag började första klass började loppet, då gick jag lugnt och det var ganska trevligt och det fanns ingen prestationsångest. Sen började jag gå snabbare och snabbare och när jag började högstadiet och pressen ökade så började jag springa. När jag började gymnasiet hade jag ett ganska högt tempo och som snabbast sprang jag i tvåan på gymnasiet. I trean använde jag mina sista krafter och med mjölksyra i benen sprang jag i mål den 5e juni 2015. Men det är först nu, på strandhem, som jag helt stannat. Här tar verkligen Gud hand om mig. Han masserar mina trötta fötter och torkar svetten från min pappa. Han ger mig lagad mat varje dag, han matar mig dessutom med sitt ord och han omger mig med massa härliga människor. Jag är så oändigt tacksam för det.
I korta drag sa jag ungefär så på min andakt och avslutade med Psalm 23: "HERREN är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig."
 
Måste också nämna: Åker till Israel om 7 dagar!? Är sååå taggad! Det har varit lite fram och tillbaka om vi verkligen ska åka pga oroligheterna det senaste men idag fattade lärarna beslutet att resan blir av. Är faktiskt inte orolig, men är nog inte en så orolig person när det kommer till saker som dethär. Tänker alltid "det händer aldrig mig", kanske lite naivt men varför gå runt och oroa sig över olika hemskheter som kan drabba en?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0